2013/07/30

Min vändpunkt

Bilden nedan föreställer mig slutet av sommaren -11. Jag borde i läget som var då varit lycklig, vi (jag och maken) hade en ettårig son och jag var två månader in i nästa graviditet, men med ca 30kg övervikt var det mesta jobbigt. Jag har alltid haft lätt för att både gå upp och ner i vikt så det finns säkert de som fått ögonblicksbilder av mig som inte förstår när jag säger att jag alltid varit eller känt mig tjock. 

Alla dessa kilon jag hade för mycket kom ju inte av sig själva och inte bara över en natt. Jag hade jobbat ganska hårt och länge på att få denna storlek. Senast jag kände mig till freds i min kropp var under hösten -05 och våren -06. Efter det har jag gjort några försök att gå ner i vikt, träna, äta rätt och göra förändringar, men jag hade aldrig riktigt någon inre drivkraft, någon motivation utan gjorde nog det som förväntades av mig. Jag har ofta tänkt på mig själv med skam, att jag tillåtit mig själv att bli så tjock, att DET om något är helt mitt eget fel, att andra ser ner på mig. Det var svårt att göra rätt val kring mat när andra var med. Jag tänkte alltid något liknande det här:
Om jag tar en sallad till lunch kommer andra att tänka - ja inte behöver hon mer än så, men hon äter säkert mer när hon kommer hem, när ingen ser.
Om jag tar något onyttigt kommer andra att tänka - ja det är klart att hon väljer det där, hon borde tänka på vad hon stoppar i sig.
Så det slutade oftast med att jag tog den där salladen och skämdes över att jag inte blev mätt på den som alla andra verkade bli - jag hade ju ingen botten...

Jag gick igenom min andra graviditet utan några större bekymmer, förutom att det även denna gång räknades som en riskförlossning pga min övervikt som i slutet av graviditeten var drygt 50kg. Jag tänkte under graviditeten, precis som förra gången: När bebisen är ute ska jag börja äta rätt, träna och leva ett sunt liv.
Haha, nä så blev det ju inte! Inte den här gången heller. 
Jag hade ju fullt upp, tyckte jag, med två barn hemma, ett hem att sköta om och att släpa runt på alla kilon. Min familj, min hälsa och allt roligt man skulle kunna göra hade jag inte ork till. Vi köpte hus under den här perioden och flyttade till en ny ort och någonstans inom mej tänkte jag att NU, nu skulle jag börja mitt nya liv. Haha, det blev inte så nu heller - det är ju inget som bara händer...

Jag blev om möjligt ännu tröttare. Jag hade nu båda barnen hemma på heltid då sonen inte fick dagisplats förrän tre månader efter flytten. Det slet hårt på mig som var van att kunna vila på dagarna i ganska stor omfattning. Jag hade bilen hemma och skulle nog om situationen varit annorlunda använt den mycket mer än jag gjorde. Sonen var inne i sin hittills värsta trots-uttrycka sin egen vilja-period vilket innebar att det enklaste sättet för mig att få med mig honom dit vi skulle (bort eller hem) var att ha vagnen för den kunde jag ju ta med mig ända fram/in istället för att behöva bära två barn till en bil på någon parkering...
Så hände det, en till synes helt vanlig dag, jag bröt ihop!

Vi hade varit på öppna förskolan och gått de 3km hem i snö och halka. Båda barnen var hungriga och trötta, så även jag. Allt var förmodligen som det brukar vara, men något inom mig brast. Jag orkade inte mer, jag landade i en hög på hallgolvet och grät, grät för att jag insåg vad jag gjorde mot mina barn. Att min brist på ork (iallafall till största del) och dess påföljande konflikter berodde på att jag var fet, inte på att mina barn var så mycket jobbigare än andra barn. 

Så jag gav barnen lunch, lade barnen och letade fram badrumsvågen i någon flyttkartong i garaget, 102,6kg visade den och jag ville bara bryta ihop igen. Jag hade förvisso gått ner nästan alla graviditetskilon men resten verkade vilja stanna och mitt bmi räknades som sjuklig fetma. Så satte jag mig vid datorn och loggade in på viktväktarna. Man får tycka vad man vill om metoder för viktminskning, men det här hade jag provat förut, det hade fungerat (även om jag aldrig "gått i mål") och just nu var det inget nytt jag behövde utan jag behövde bara få köra igång!

Detta var måndagen den 10 december och två veckor senare på självaste julafton hade jag nått mitt första mål - att inte längre väga tresiffrigt!

Min motivation ligger i att jag vill ge mina barn allt, jag vill inte att de skall behöva växa upp med en mamma som på grund av fetma inte orkar med dem, att leka o busa. Jag vill ge mina barn hälsosamma vanor, att de hemifrån ska se att motion och träning är en del av vardagen, att man kan nå sina mål bara man jobbar för det, att inget är omöjligt!

//e

3 kommentarer:

  1. Du är såååå himla duktig vännen. Älskar dig <3

    SvaraRadera
  2. Linda Nilsson30 juli 2013 20:24

    Så himla grymt! superbra jóbbat!

    SvaraRadera
  3. När jag tittar på bilden nu kan jag knappt tro att det är du. Fantastiskt duktig är du!

    SvaraRadera