2013/08/26

I mellanmjölkens land


Eller inlägget jag aldrig skulle skriva/publicera.

Jag ska absolut inte ljuga o säga att jag aldrig blir arg, snarare så är det så att jag har lätt för att bli arg men att det är snabbt övergående. Nu har jag mot min vana burit på en ilska länge, den bottnar även i ledsamhet o sorg.

Vi kan väl kalla det terapi, för jag vill inte råka skälla ut någon stackare som inte har en aning nästa gång jag hör "när är du klar?", "nu räcker det väl?" eller "ta en kaka - det skadar ju inte?!" 
Jo, jag förstår att det inte är illa menat och att det kanske mer handlar om att de själva inte orkar/vill/kan/behöver bry sig om vad de stoppar i sig. Men det som är mest ledsamt med alltihop är att jag undrar var alla välmenande människor var när jag höll på att äta ihjäl mig. Alltså jag hade inte uppskattat kommentarer då heller, men då hade jag förstått dem!! Visst kanske människor har rätt att vara oroliga och inte förstå att bara för att jag nu gått ner klart i vikt så kan jag inte börja äta som förut igen men det går ju inte för jag vill ju inte tillbaka till hur det var förut.

Sen har vi en sak som är ännu värre, de som inte ens har mage att säga något till mig utan går runt och pratar med andra och är oroliga... Då kan jag ju inte ens förklara eller svara...

Funderar även mycket kring hur det är ok att se ut utifrån detta. Smala människor får inte tycka att det är jobbigt att vara smala, de ska liksom vara nöjda med att de inte kan gå upp i vikt, de får inte tycka att de är jobbigt att inte hitta kläder i rätt storlek. Stora människor får vara stora, det är ingen som säger något till dem om vad de stoppar i sig eller inte... Så varför är det ok att göra det till mig? Är det för att jag varit öppen med att jag kämpar med min vikt eller för att jag är ett hot mot lagomvärlden? Är det så himla jobbigt att ta en kaka och njuta av den när jag sitter bredvid? Jag lovar att jag aldrig i hela mitt liv funderat över vad andra stoppar i sig eller inte, jag har nog med mitt eget och lägger ingen energi på att fundera över vad andra äter, så länge de inte kommenterar det såklart.

Så kan vi inte bara vara klara med att kommentera andras matintag och om vi är oroliga för hur någon mår oavsett storlek på kroppen kan vi väl prata med den det gäller och välja ett tillfälle när det finns utrymme att lyssna på svaret?

//e

ps glömde säga att jag mår bra, att jag tränar för att fortsätta må bra och att jag inte tänker börja överäta igen ds

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar