Jag hittar inga ord till er längre, det blir för privat. Jag skriver dagbok och drömmer om livet som måste återvända. Den dagen jag åter ska få kraften, glädjen och lyckan tillbaka.
Till vi ses igen mina vänner - ha de gott!
//e
Jag hittar inga ord till er längre, det blir för privat. Jag skriver dagbok och drömmer om livet som måste återvända. Den dagen jag åter ska få kraften, glädjen och lyckan tillbaka.
Till vi ses igen mina vänner - ha de gott!
//e
Ska du verkligen logga ut?
Ja, det kan man ju verkligen undra om det ska vara nödvändigt, om det ens är nyttigt. Jag lever ju en stor del av mitt liv på sociala medier, har mina vänner ett klick bort, inte ett telefonsamtal bort nu för tiden. Men tidigare idag kom jag på mig själv med att känna att det bara var för mycket av allting. Jag kände att jag delat och delar med mig för mycket av mig själv, att jag inte orkar hantera varken mina egna eller andras statusuppdateringar, vilket jag aldrig brukar reflektera över annars. Men idag tog det stopp inom mig. Efter middagen loggade jag helt sonika ut från fb och insta. Absolut inte som något beslut, ställningstagande eller liknande utan bara en liten paus. Kanske för en kväll, kanske så länge som över natten eller längre än så.
Bloggen då?
Ja, jag verkar inte varken kunna eller vilja sluta dela med mig av hela det som är jag och mitt liv, min strävan och längtan, min kamp för ett hälsosamt liv. Så jag fortsätter säkert. Kanske inte lika avskalat och naket, just nu gör det för ont. Men när det vänder, ja jag skriver när för att jag vet vad ord har för makt, då hoppas jag att ni förstår att det jag delat med mig av längs vägen ner också är en del av mig, en del jag själv hoppas kunna älska, respektera och förlåta en dag där i framtiden.
//e
När jag läste om biverkningarna av medicinen jag nu äter på lappen i förpackningen tyckte jag inte att det var så värst mycket att oroa sig över, det allvarliga var ju de på lång tid och min lilla inflammation ska väl snart vara ett minne blott. Men min kropp och kortison verkar inte vara någon bra kombo. Jag började googla lite efter ett samtal med min svärmor som sa något i stil med att "kortison är riktigt jobbigt att äta" och hittade andra som beskrev måenden liknande mitt, så nu hoppas jag än mer att läkningen tar fart ordentligt och att nedtrappningen av kortisonet märks av fort i kroppen o knoppen.
Ska självklart inte skylla allt på kortisonet, bara det att leva med ständig oskärpa, ständig huvudvärk, ont i foten och därmed ingen träning kan ju få vem som helst ur balans.
Att då lägga till insomningsproblem, konstant hunger, magproblem, uppsvälldhet (läs: mättad hunger), låg sinnesstämning och en hjärna på högvarv.
Nä, frun är inte tuff nu.
Att hjärnan ändå när jag lagt mig för kvällen och snurrat det tusende varvet utan att komma i närheten av att somna kan tänka ut så mycket bra (planer, listor o drömmar) och att kroppen är så totalt oförmögen att leverera när jag vaknar, inte ens i närheten av utvilad efter 4-5 timmars sömn. Att jag i min bästa stund orkar bli frustrerad över det känns ju bra, men mest är jag bara likgiltig...
Så det där med att ta helgen på mig att läka var nog inte ens i närheten av rimligt, kroppen behöver nog längre tid, tid jag inte är så värst villig att ge den. Kortisonet ska ju först och främst inte behövas längre, sen ska det trappas ner och sen, sen...går det inte att tänka längre.
Men imorgon tar jag en dag "nedkopplad" från mina andningshål och det som sker på tisdag, det sker på tisdag.
//e
Vaknar tidigt, först av alla, utan barnens förskyllan. Kortisonet i kroppen låter mig inte sova, det är omöjligt att somna om, tankarna låter mig inte vila - det är högvarv som gäller.
Nattens ångest ger vika, nu är dagen äntligen här och jag tänker inte låta gårdagen definiera mig, idag kan och tänker jag välja att göra det jag vet att jag mår bäst av. Det är här och nu jag ska och behöver leva.
Så jag myser ner mig i soffan med kaffet, lillasyster som smugit upp och en förväntan på att det här kommer bli en bra dag.
//e
"Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka".
Ja, så sjunger han för mig i lurarna den gode Lasse Winnerbäck. Nu är det ju inte riktigt så för mig, jag faller, faller, faller och låter er följa med ner i djupet. Jag skulle aldrig kunna ljuga och bara ge er det bra och fina, den principfasta och "pretto" har även en annan sida och just nu är det den som har övertaget. Själv går jag mest bara och väntar på att jag ska nå botten, att det ska dunsa till så jag kan börja klättra upp igen. För hur illa det än är där nere så är det i alla fall något att stå på, att ta avstamp ifrån. Det här med att falla, att inte hitta något att greppa tag i är ofta ren ångest, men just nu är jag likgiltig.
Jag har inget fokus på här och nu alls, hela min tankekraft går åt till att tänka på "sen", "då" och "när jag blir bra". Sådär så att jag inte ens orkar göra det som är bäst här och nu OCH i framtiden, utan bara det som gör att jag på lättast möjliga sätt tar mig igenom kommande timma, dag, kväll, vecka, helg till den dagen långt där borta i en oviss framtid när jag förhoppningsvis kan återgå till det liv jag börjat skapa åt mig själv, som jag fullkomligen älskade!
Men så kommer ändå känslan där i magen, att jag ju inte behöver må riktigt såhär illa, att jag ju borde kunna lyssna på mina vänner och faktiskt fokusera på det som är bra.
Hade ett samtal med en vän i veckan som stannat kvar i hjärtat på mig, förmodligen för att det träffade mig som ett slag i magen. Det innehöll meningar som: Du kan ju inte ge upp nu, tänk på oss andra som kämpar... Så hur/vad gör du då, för att inte falla helt, för det får du inte! Vem, eller har du någon du kan prata med om det du går igenom nu? Och kanske den viktigaste meningen av dem alla - jag kan inte lämna dig utan att åtminstone ha frågat hur du har det, på riktigt.
Så, det har jag grubblat lite på ett tag och nu ikväll återkommer ständigt frågan till mig själv - räcker det inte nu??
Jag kan ju cykla, inga "svettpass" men jag kommer ju ut hemifrån, får frisk luft och nu när jag slutat med den pupillvidgande medicinen är ju ögat inte riktigt lika ljuskänsligt längre. Så imorgon ska bli en bättre dag, jag ska "logga in" på Lifesum och skriva in allt jag stoppar i mig, ta en cykeltur innan lunch med eller utan barnen, jag ska gå på 120årskalas och ha riktigt roligt och resten av helgen ska jag ägna åt att läka inifrån och ut tillsammans med min familj. Jag orkar inte må dåligt längre nu, så det där med botten - antingen har hålet blivit grundare eller så kanske jag är starkare än förut...
Så jag kommer tillbaka!
//e
Känslan när jag till slut somnade igår fanns kvar imorse när jag vaknade, oro, stress och otålighet. Så öppnar jag ögonen, ser solen som lyser in genom takfönstret, hör storebrors tassande steg över vårt sovrumsgolv och med ens vet jag att allt är precis som det ska vara.
Maken och storebror går ner för att sätta igång dagen, jag ligger och drar mig en stund. Öppnar affirmationsappen och där, där är bekräftelsen på det jag precis tänkt och känt!
Plötsligt händer det!?
I söndags vann monstret kampen, efter sjukhusbesöket var jag helt slut, utan motstånd och ensam hemma, då slog det till med full kraft. Jag föll, föll handlöst och har inte tagit mig upp än.
Men nu varken orkar eller vill jag må såhär dåligt längre, idag ska jag leva minut för minut enligt planering - jag har bestämt mig!
Bara för att jag inte kan/får träna betyder det ju inte att jag inte behöver sköta maten, snarare tvärtom!
Så idag ska jag städa, städa till monstret är borta så solen och värmen hittar in igen. Så glädjen får plats i magen! Städningen innefattar både huset jag bor i och huset min själ bor i, all smuts i mitt liv ska bort!
Med önskan om en underbar fredag och helg!
//e
Inför mars månad antog jag en utmaning via #sizelycklig att vara sockerfri hela mars, så hur gick det då?
Utmärkt, tackar som frågar!
Jag har inte ens tänkt på det så värst mycket i vardagen. Klart att de två veckorna med vab och hemmavistelse var mer än jag önskade, men att jag klarade det trots detta gör mig än mer stolt över mig själv!
Så nu kör jag sötsaks-, pasta- och vittbrödfritt en månad till av bara farten! Hänger du på?
//e
Igår när vi landat hemma efter en för min del tuff dag (igen) ställde min man den där frågan som tidigare alltid fungerat som ett startskott.
"Jag vet att jag inte ska fråga, men jag tänkte att du kanske ville unna dig något gott ikväll?" Han säger såklart sådana här saker i all välmening och jag tycker ju att det är gulligt att han frågar, det ingår i samma koncept som badet han tyckte att jag behövde härom kvällen. Så döm om min förvåning när jag hör mig själv svara, med en ärlig känsla bakom.
"Nej tack, jag vill inte stoppa i mig skit för att jag mår skit, då kommer jag bara må ännu sämre!"
Det svaret grundar sig nog i det beslut jag fattade igår, att hur illa det än är just nu så ska jag göra allt jag kan för att må så bra som möjligt.
Jag ska aldrig tillbaka dit jag en gång var, det finns bara en riktning och det är framåt! Jag har inte plats för ursäkter i mitt liv, de är bara ett hinder att övervinna!
//e
Ja, det är helt klart en känsla av overklighet som infinner sig när någon frågar mig om träning.
Jag tänker ju oftast på mig själv som den person jag var för över ett år sedan, då när soffan och ostbågarna var mina bästa vänner och vad skulle hon ha att tillföra i ett ämne som träning??
Men såklart uppskattar jag frågorna, att få prata om det som blivit en stor och viktig del av mitt liv, det jag brinner för. Sen har jag ju ingen mer kunskap än hur jag själv gjort och det känns i ärlighetens namn oftast inte tillräcklig. Men det är kanske inte min sak att avgöra?
//e