2014/05/15

Ett steg närmare

Har varit tyst på bloggen några dagar, har inte orkat skriva om allt det jobbiga.
Men nu börjar det ljusna, mycket av det jobbiga är nu bakom mig.

Ögat: Vid senaste läkarbesöket igår såg allt bara bra ut! Jag kommer nu trappa ner på den sista medicinen och skulle bli kallad till en uppföljningstid i höst om inget händer innan dess. Så skönt! Sen att jag fortfarande ser suddigt, ja det lovar han kommer bli bra med tiden, så jag får väl öva lite mer på det här med tålamod trots allt...
Levern: Vet inte om jag skrivit om det förut, men tror inte att jag orkat det. Vid läkarbesöket innan påsk tyckte doktorn att ögat läkte för långsamt och bestämde sig för att undersöka så det inte var något annat i kroppen som spökade. Så jag fick ta en massa blodprover och han hittade ingen förklaring till den långsamma läkningen. Däremot visade det sig att jag hade förhöjda levervärden och han kunde inte se någon förklaring till det, så det har varit en tid av oro sedan dess, fram till idag. Ikväll var jag på ett ultraljud och levern såg fin ut, inga konstigheter, så nu hoppas jag att proverna jag lämnade igår också ser bra ut så att jag kan lämna det bakom mig.
Foten: Jorå, bara jag inte behöver jaga efter barnen eller gör något obetänksamt så ska nog foten bli bra till slut. Hade foten tejpad och medicinerade med Ipren hela förra veckan och nu känns det helt ok igen. Ont men inte handikappande.
Allmänt: Har inte ätit någon värktablett sedan i måndags och mår bra ändå :) Jobbade halvtid ons-fre förra veckan och har snart gjort en hel arbetsvecka, visserligen med avbrott för utvecklingssamtal på förskolan, läkarbesök, dagens "ångestflex" och dagens sena ankomst då maken av misstag tagit min nyckeknippa istället för sin imorse. Har fått en riktigt jobbig allergisk reaktion på magen av, vad jag misstänker, det nya sköljmedlet. Men annars, annars är faktiskt allting nästan bara bra.
Hoppas på att jag till veckan eller redan imorgon kommer få klartecken från läkaren om att allt nu ser så bra ut att jag får sätta igång och träna. Läääängtar verkligen nu!
//e

2014/05/09

Att brinna

Under min sjukskrivning, som jag i skrivande stund avverkar de sista timmarna av, har jag hunnit tänka många tankar om livet och vad jag vill ha ut av det. Nedstämdheten de senaste veckorna överskuggade dock det hela en aning, men det som ändå genomsyrade varje tanke, varje dag var det här med att verkligen verkligen vilja något "att brinna". Jag insåg och sörjer över att jag inte hittat något i livet som riktigt engagerar mig. Jag gör ju en massa saker som jag tycker är roligt och som jag gillar, men jag saknar det där riktiga intresset, passionen. Blir faktiskt avundsjuk på människor som så tydligt hittat "sitt". Min man är en av dem, sport i stort, hockey och Färjestad bk i synnerhet.

Har haft många samtal senaste tiden och ofta fått frågan vad jag tycker är roligt, vad jag gillar och tom vem jag är... Tänk så enkelt att kunna svara, feminist, vegan, miljömedveten, sportintresserad, modeintresserad, träningsnörd, baktokig, arbetar för barns rättigheter eller vad det nu är...

Men nä, jag har inte hittat något som fångar mitt intresse på det sättet. Jag gör lite av mycket, inget riktigt engagemang för något - ska det vara så? Om man uppnått åldern 34 år, är det för sent då? Vad brinner du för?

(Eller är det bara att orken inte finns under småbarnsåren? )
//e

2014/05/08

En glad tanke

Idag när jag glatt skuttade (gick så fort jag kunde utan att halta eller snedbelasta foten) hem från jobbet kom en bild till mig. Jag både kände och såg hur jag en morgon i framtiden klev upp ur sängen, ställde mig upp utan att känna någon smärta. Den tanken och känslan den gav har varit så långt borta, så omöjlig att föreställa mig. Jag blev så glad! Att jag på riktigt vågar tro på att jag en dag kommer bli bra, både i ögat och foten.
Jag tänker vila i den känslan, det räcker för nu, alla andra drömmar, mål och förhoppningar får vänta.
Nu, just här och nu är glädjen över den tanken tillräcklig.
//e

2014/05/06

Inte riktigt 100

Nä än är jag inte riktigt 100, men å andra sidan har jag väl aldrig varit det så det kanske är lite för mycket begärt av ögonläkaren att han skall fixa alltihop ;)

Orkar inte riktigt gå in på alla detaljer, det blir lite för mycket för oss alla. Men jag har utifrån en massa olika aspekter bestämt mig för att jag nu är redo att så sakteliga återgå till vardagen igen. Ögat är läkt, kortisonbehandlingen är avslutad och allt annat kring min hälsa som jag inte kan påverka lämnar jag vid det.

Imorgon vid eftermiddagsfikat sitter jag med mina underbara kollegor i röda soffan och dricker det groteska automatkaffet och njuter av min älskade vardag.

2014/05/05

Verklighet

Så det här är alltså verkligheten?

Känns så absurt och främmande - sjukskriven, länge, jag? Alltså, jag vet ju att jag inte är på jobbet, att jag inte mår så värst bra, men jag har inte orkat greppa att det varat så länge... Så tack försäkringskassan för dagens verklighetscheck.
//e 

2014/05/03

Vad skulle Elin ha gjort?

Vaknade av storebror kl 5:15, han ropade på mig i sömnen, efter att ha stoppat om honom kunde jag inte somna om. Tack för den kortisonet, tack!
Så låg jag där och stirrade ut på himlen genom takfönstret. Himlens färg påminde mig om de tidiga mornarna förra våren/sommaren när lillasyster hade för vana att vakna vid 5-snåret, när jag brukade packa ner henne i en filt i vagnen och ta oss ut på en promenad/jogg.
Saknaden river i bröstet på mig och hotar att ta över den här dagen, men idag väljer jag att göra det bästa av situationen.
Jag hoppar upp på motionscykeln och "trôr" så länge jag orkar med senaste Värvet i lurarna.
Min dag min tid.
//e

2014/05/02

April april!

April april!! 
Lurad!!
Känns som att livet lurat mig rejält i år. 
En hel månad som blev till ingenting.
Visst kan man behöva en paus ibland, men den här pausen hade jag klarat mig bra mycket bättre utan.

Med förhoppningar om en skön, frisk och energigivande maj månad.

//e