2014/04/27

Slut på orden

Jag hittar inga ord till er längre, det blir för privat. Jag skriver dagbok och drömmer om livet som måste återvända. Den dagen jag åter ska få kraften, glädjen och lyckan tillbaka.

Till vi ses igen mina vänner - ha de gott!
//e

2014/04/24

Doft av farfar

Nu senaste veckan under min sjukskrivning har jag börjat fundera mycket över mitt sätt att leva, varför min kropp "kraschar" nu när jag precis tyckte att allt fungerade så bra, att jag hade balans.

Så idag när jag lämnat barnen på förskolan svängde jag in på Ica i jakt på mjölk och morötter bestämde jag mig för de ekologiska alternativen. Jo, jag drömmer ju lite om att få gröna fingrar och odla själv...

Jag är väl ingen miljökämpe, inte heller aktiv feminist, men det betyder ju inte att jag inte tycker att det är viktigt och bra. Jag gillar ju miljön och rättvisa ;)

Har därmed heller aldrig brytt mig om att jämföra alternativen, vad det kostar, vad vi får i oss för gifter genom att välja det billigaste osv. Jag har helt klart valt att lägga min energi på annat. Men så när jag stod och skalade morötterna till dagens middag märkte jag att det ju luktade morötter. Jag var plötsligt tillbaka "i min barndoms somrar" när vi fick plocka morötter i farfars grönsaksland.

Då, då kände jag att det kanske är dags att göra ett val ändå...
//e 

2014/04/22

Logga ut

Ska du verkligen logga ut?
Ja, det kan man ju verkligen undra om det ska vara nödvändigt, om det ens är nyttigt. Jag lever ju en stor del av mitt liv på sociala medier, har mina vänner ett klick bort, inte ett telefonsamtal bort nu för tiden. Men tidigare idag kom jag på mig själv med att känna att det bara var för mycket av allting. Jag kände att jag delat och delar med mig för mycket av mig själv, att jag inte orkar hantera varken mina egna eller andras statusuppdateringar, vilket jag aldrig brukar reflektera över annars. Men idag tog det stopp inom mig. Efter middagen loggade jag helt sonika ut från fb och insta. Absolut inte som något beslut, ställningstagande eller liknande utan bara en liten paus. Kanske för en kväll, kanske så länge som över natten eller längre än så.

Bloggen då?
Ja, jag verkar inte varken kunna eller vilja sluta dela med mig av hela det som är jag och mitt liv, min strävan och längtan, min kamp för ett hälsosamt liv. Så jag fortsätter säkert. Kanske inte lika avskalat och naket, just nu gör det för ont. Men när det vänder, ja jag skriver när för att jag vet vad ord har för makt, då hoppas jag att ni förstår att det jag delat med mig av längs vägen ner också är en del av mig, en del jag själv hoppas kunna älska, respektera och förlåta en dag där i framtiden.
//e

2014/04/20

Kortisonet i min kropp

När jag läste om biverkningarna av medicinen jag nu äter på lappen i förpackningen tyckte jag inte att det var så värst mycket att oroa sig över, det allvarliga var ju de på lång tid och min lilla inflammation ska väl snart vara ett minne blott. Men min kropp och kortison verkar inte vara någon bra kombo. Jag började googla lite efter ett samtal med min svärmor som sa något i stil med att "kortison är riktigt jobbigt att äta" och hittade andra som beskrev måenden liknande mitt, så nu hoppas jag än mer att läkningen tar fart ordentligt och att nedtrappningen av kortisonet märks av fort i kroppen o knoppen.

Ska självklart inte skylla allt på kortisonet, bara det att leva med ständig oskärpa, ständig huvudvärk, ont i foten och därmed ingen träning kan ju få vem som helst ur balans.

Att då lägga till insomningsproblem, konstant hunger, magproblem, uppsvälldhet (läs: mättad hunger), låg sinnesstämning och en hjärna på högvarv.

Nä, frun är inte tuff nu.

Att hjärnan ändå när jag lagt mig för kvällen och snurrat det tusende varvet utan att komma i närheten av att somna kan tänka ut så mycket bra (planer, listor o drömmar) och att kroppen är så totalt oförmögen att leverera när jag vaknar, inte ens i närheten av utvilad efter 4-5 timmars sömn. Att jag i min bästa stund orkar bli frustrerad över det känns ju bra, men mest är jag bara likgiltig...

Så det där med att ta helgen på mig att läka var nog inte ens i närheten av rimligt, kroppen behöver nog längre tid, tid jag inte är så värst villig att ge den. Kortisonet ska ju först och främst inte behövas längre, sen ska det trappas ner och sen, sen...går det inte att tänka längre.

Men imorgon tar jag en dag "nedkopplad" från mina andningshål och det som sker på tisdag, det sker på tisdag.

//e

2014/04/19

Kaffe, kortison och kranvatten

Vaknar tidigt, först av alla, utan barnens förskyllan. Kortisonet i kroppen låter mig inte sova, det är omöjligt att somna om, tankarna låter mig inte vila - det är högvarv som gäller.

Nattens ångest ger vika, nu är dagen äntligen här och jag tänker inte låta gårdagen definiera mig, idag kan och tänker jag välja att göra det jag vet att jag mår bäst av. Det är här och nu jag ska och behöver leva.

Så jag myser ner mig i soffan med kaffet, lillasyster som smugit upp och en förväntan på att det här kommer bli en bra dag.
//e

2014/04/18

Jag kommer tillbaka

"Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka".
Ja, så sjunger han för mig i lurarna den gode Lasse Winnerbäck. Nu är det ju inte riktigt så för mig, jag faller, faller, faller och låter er följa med ner i djupet. Jag skulle aldrig kunna ljuga och bara ge er det bra och fina, den principfasta och "pretto" har även en annan sida och just nu är det den som har övertaget. Själv går jag mest bara och väntar på att jag ska nå botten, att det ska dunsa till så jag kan börja klättra upp igen. För hur illa det än är där nere så är det i alla fall något att stå på, att ta avstamp ifrån. Det här med att falla, att inte hitta något att greppa tag i är ofta ren ångest, men just nu är jag likgiltig.

Jag har inget fokus på här och nu alls, hela min tankekraft går åt till att tänka på "sen", "då" och "när jag blir bra". Sådär så att jag inte ens orkar göra det som är bäst här och nu OCH i framtiden, utan bara det som gör att jag på lättast möjliga sätt tar mig igenom kommande timma, dag, kväll, vecka, helg till den dagen långt där borta i en oviss framtid när jag förhoppningsvis kan återgå till det liv jag börjat skapa åt mig själv, som jag fullkomligen älskade!

Men så kommer ändå känslan där i magen, att jag ju inte behöver må riktigt såhär illa, att jag ju borde kunna lyssna på mina vänner och faktiskt fokusera på det som är bra.

Hade ett samtal med en vän i veckan som stannat kvar i hjärtat på mig, förmodligen för att det träffade mig som ett slag i magen. Det innehöll meningar som: Du kan ju inte ge upp nu, tänk på oss andra som kämpar... Så hur/vad gör du då, för att inte falla helt, för det får du inte! Vem, eller har du någon du kan prata med om det du går igenom nu? Och kanske den viktigaste meningen av dem alla - jag kan inte lämna dig utan att åtminstone ha frågat hur du har det, på riktigt.

Så, det har jag grubblat lite på ett tag och nu ikväll återkommer ständigt frågan till mig själv - räcker det inte nu??

Jag kan ju cykla, inga "svettpass" men jag kommer ju ut hemifrån, får frisk luft och nu när jag slutat med den pupillvidgande medicinen är ju ögat inte riktigt lika ljuskänsligt längre. Så imorgon ska bli en bättre dag, jag ska "logga in" på Lifesum och skriva in allt jag stoppar i mig, ta en cykeltur innan lunch med eller utan barnen, jag ska gå på 120årskalas och ha riktigt roligt och resten av helgen ska jag ägna åt att läka inifrån och ut tillsammans med min familj. Jag orkar inte må dåligt längre nu, så det där med botten - antingen har hålet blivit grundare eller så kanske jag är starkare än förut...

Så jag kommer tillbaka!
//e

2014/04/16

Långsamt

Långsamt bättre och långsamt sämre.

Min man sa igår till mig att jag blivit så tyst, att jag inte säger något längre, att jag inte verkar vilja göra någonting längre, att jag inte ser fram emot något. Det påstående mötte jag först med ännu mer tystnad, vad säger man liksom? Sen försökte jag formulera det där som jag inte riktigt vill tänka på för mig själv ens. Jag vill inte sätta ord på det, oron som ständigt finns med mig. Men så kom det - jag ser inte fram emot något annat än att bli bra. Innan jag blivit det så är det bara ett mörker. Det är ett tomrum. Jag mår nog sämre psykiskt än fysiskt just nu. Då ställer han frågan som jag absolut inte kan svara på.

Så vad gör du för att må bra då? Vad fyller du dagarna med när du går hemma? Gör du något som du tycker är roligt?

Det är väl det som är problemet, att det för det första inte känns ok att vara hemma och sjukskriven och passa på att göra en massa roliga saker, då borde jag väl kunna klara av att arbeta. Men sen kommer insikten att jag faktiskt inte kommit på något som jag tycker är roligt att göra som jag klarar av just nu pga ögat (eller foten). Sen har det ju varit en hel del besök i diverse vårdinrättningar och det tar ju en hel dag för ett besök. Att jobba är väl inte det roligaste jag kan komma på att göra, men att vara frisk och jobba för att sedan kunna göra allt det där jag älskar - som jag längtar!

Så då kom tanken till mig imorse, att jag blir sjuk av att vara sjukskriven.

Vad är möjligt för mig att göra idag, för att göra det bästa av den här dagen?
//e

2014/04/14

Det viktigaste av allt!

Känslan när jag till slut somnade igår fanns kvar imorse när jag vaknade, oro, stress och otålighet. Så öppnar jag ögonen, ser solen som lyser in genom takfönstret, hör storebrors tassande steg över vårt sovrumsgolv och med ens vet jag att allt är precis som det ska vara.

Maken och storebror går ner för att sätta igång dagen, jag ligger och drar mig en stund. Öppnar affirmationsappen och där, där är bekräftelsen på det jag precis tänkt och känt!


Det viktigaste av allt, att få och ge kärlek, att älska och vara älskad. Så svårt och så enkelt.

Det viktigaste är inte "att ha hälsan" eller att de barn vi får som gåva är friska (som det brukar heta) utan att vi kan ge kärlek. 

Så idag, oavsett vad doktorn ger mig för besked, är jag inte mindre älskad och min förmåga att älska har inget med mitt skadade öga eller fot att göra.

//e

2014/04/13

Att inte veta

Imorgon ska jag på ännu ett besök hos ögonläkaren och jag känner mig osäker på vad han kommer att säga. Jag medicinerar ju mer nu och därmed har smärtan gått ner, men jag ser inte bättre än förut. Fast det kanske jag inte riktigt kan räkna med heller, med tanke på de 14 ögondropparna jag tar under dagarna...

Att inte veta vad som är ett bra besked imorgon gör mig stressad, har fått nog av att gå hemma för längesedan, men jag hade ju inte klarat av att sköta mitt jobb om jag varit där senaste tiden heller.

Men mest av allt vill jag att ögat läker ordentligt så jag snart kan få klartecken till att börja rehabträna, att längta efter den typen av träning, ja då har det gått långt!

Men som min make så klokt sa till mig innan han somnade, om de kan ta bort en medicin imorgon så är ju det ett steg i rätt riktning. Med de orden ska jag försöka mig på att sova, trots att medicinen jag fick senast gjort det nästan omöjligt...

//e

Hur mår du?

Efter min obligatoriska söndagssovmorgon sitter jag vid köksbordet, övergiven av familjen som intagit soffan och läser böcker om Ingrid som sig bör.
Mannen ropar efter en stund till mig:
- Du det var något jag skulle fråga dig, vad var det? 
-Hur jag mår kanske? 
-Nej, det ser jag, det behöver jag inte fråga.
*slut på diskussionen*

Så hur ser jag ut att må då?
//e

2014/04/12

Tillfälligt avbrott

Det känns inte som att börja om, mer som ett tillfälligt avbrott, att jag fortsätter sändningen där den slutade att jag under uppehållet fixade lite med det som var fel och nu kommer tillbaka med full styrka.

Nu är det tillbaka till rutinerna med full fokus framåt. Jag tänker inte låta "gårdagen" definiera mig!

//e 

2014/04/11

5 dagar med monstret

Plötsligt händer det!?
I söndags vann monstret kampen, efter sjukhusbesöket var jag helt slut, utan motstånd och ensam hemma, då slog det till med full kraft. Jag föll, föll handlöst och har inte tagit mig upp än.

Men nu varken orkar eller vill jag må såhär dåligt längre, idag ska jag leva minut för minut enligt planering - jag har bestämt mig!

Bara för att jag inte kan/får träna betyder det ju inte att jag inte behöver sköta maten, snarare tvärtom!

Så idag ska jag städa, städa till monstret är borta så solen och värmen hittar in igen. Så glädjen får plats i magen! Städningen innefattar både huset jag bor i och huset min själ bor i, all smuts i mitt liv ska bort!

Med önskan om en underbar fredag och helg!
//e

2014/04/09

Ungefär såhär är det

Är nu hemma efter ett efterlängtat besök hos sjukgymnasten.
Jag fick lite skäll, lite medömkan och ett löfte om att allt kommer bli så bra så bra :)

Inte heller sjukgymnasten kunde ställa en exakt diagnos, men jag har en inflammation som troligtvis beror på en fraktur någonstans i
det inringade området på bilden. 

Jag fick foten tejpad och hoppas på att maken kan hjälpa mig att tejpa igen när denna lossnar. Jag fick även lova att använda mina ilägg i ALLA skor och beställa nya så snart foten är bra igen. Får gå på foten när jag ska transportera mig, men inga promenader. När inflammationen i ögat läkt ut får/ska jag börja träna igen. Cykla och träna all styrketräning som inte belastar foten är jag "beordrad" fram till återbesöket om tre veckor. Hon sa att om det är det hon tror, eller utgår från att det är, så kommer jag bli helt återställd bara jag låter det ta tid och det kunde ta upp till 3 månader.

Måste bara säga att jag är så tacksam över sjukvården i Sverige. Har ju varit tvungen att använda den en del nu och idag visade det sig att jag nått upp till högkostnadsskyddet. Tänk vilken trygghet det är med kunniga människor och att det är "nästan" gratis...

2014/04/08

Vänder det?

Idag var det dags för återbesök på Ögonmottagningen. Känns lite sådär när sköterskan hälsar mig välkommen till mitt andra hem, men samtidigt skönt att få träffa samma personer igen!
Inflammationen i ögat har gått ner sedan i söndags, men det går lååååångsamt! Hornhinnan är fortsatt svullen, vilket gör att jag ser suddigt på vänster öga, ungefär som bilden här ovanför.
Såret på hornhinnan läker även det långsamt och läkaren har sjukskrivit mig till 20/4, men vi hoppas på att det inte ska behöva ta så lång tid.
Efter sjukhusbesöket hade jag lite "ställtid" och passade på att byta skorna lillasyster fick när hon fyllde år, passade på att prova till mig när jag ändå var i en skoaffär. Men nej, blommiga eller glittriga skor blir det inte hur sköna de än är!
I påsk ska mina föräldrar fira sina 60-årsdagar och när jag ändå var i klädaffären för att byta jackan lillasyster fick i present passade jag på att prova annat än jeans.
Den här typen av kjol gör sig inte tillsammans med mina lårtjocka fotbollsvader.
De här byxorna förälskade jag mig i, mest för att jag hade ett par liknande en Valborgsmässoafton för ca 25 år sedan...
Den här klänningen och ett par orangea strumpbyxor fick följa med hem!
Jag blir helt matt bara av att se hyllorna i inredningsbutiken...
...men nästa gång får nog den här följa med hem. Det närmsta ett husdjur (borsett från myrorna) vi kommer komma de närmsta åren. Men om barnen så mycket som andas en önskan om katt kommer jag köra raka vägen till närmsta katt-hem och hämta en, oavsett om det är lämpligt/praktiskt eller inte!
I väntan på skjutsen hem, helt slut vilar jag ögat och känner hur hoppet så sakta återvänder.

Väl hemma blir det fullt ös.
Barnen vill underhållas, fiberkillen (ja, nu ska vi på landet få "fiber") ville prata, en grannflicka ville sälja majblommor, jag ville laga och äta mat och mitt i allt det här ringde en sjukgymnast för att boka in mig på en återbudstid imorgon.
OM jag kunde komma? Såklart jag kan!

Så nu, nu verkar det så sakteliga vända åt rätt håll. Även om inget kommer hända imorgon så är det ändå ett steg mot att bli bra och kanske får jag bra besked kring foten, att det går att göra något åt den.

2014/04/06

När längtan blir för stor...

...när längtan drabbar mig som ett slag i magen, sådär så jag kippar efter andan utan att riktigt få i mig luft.

Ja, det är så det känns när jag ser mina löparskor i hallen, längtan efter att snöra dem på mig och springa bara springa och vetskapen om att jag just nu inte kan. Det gör ont, inte bara i foten utan i hjärtat. Att inte ha någon tidsram att förhålla mig till, att vara hänvisad till ett diffust "i framtiden". Nä, det är mest depp faktiskt. Sen kommer oron, oron för att jag aldrig kommer att bli bra och slänger ner mig i ett svart hål.

Då, det är då jag skulle behöva ett substitut. Undrar om en racercykel skulle kunna göra jobbet??
//e

2014/04/05

Överlevnad

Fokus just nu är inget annat än överlevnad, att ta mig igenom dagarna.
Idag åkte jag och barnen till mina föräldrar för att bli omhändertagna. Jag låg på soffan och vilade mest hela tiden och blev serverad kaffe och mat. Barnen fick leka, både ute och inne. Imorgon tar vi en repris hos svärföräldrarna :)
//e 

2014/04/04

Utmaningen mars

Inför mars månad antog jag en utmaning via #sizelycklig att vara sockerfri hela mars, så hur gick det då?
Utmärkt, tackar som frågar!
Jag har inte ens tänkt på det så värst mycket i vardagen. Klart att de två veckorna med vab och hemmavistelse var mer än jag önskade, men att jag klarade det trots detta gör mig än mer stolt över mig själv!
Så nu kör jag sötsaks-, pasta- och vittbrödfritt en månad till av bara farten! Hänger du på?
//e

2014/04/03

Nej tack!

Igår när vi landat hemma efter en för min del tuff dag (igen) ställde min man den där frågan som tidigare alltid fungerat som ett startskott.

"Jag vet att jag inte ska fråga, men jag tänkte att du kanske ville unna dig något gott ikväll?" Han säger såklart sådana här saker i all välmening och jag tycker ju att det är gulligt att han frågar, det ingår i samma koncept som badet han tyckte att jag behövde härom kvällen. Så döm om min förvåning när jag hör mig själv svara, med en ärlig känsla bakom.

"Nej tack, jag vill inte stoppa i mig skit för att jag mår skit, då kommer jag bara må ännu sämre!"

Det svaret grundar sig nog i det beslut jag fattade igår, att hur illa det än är just nu så ska jag göra allt jag kan för att må så bra som möjligt.

Jag ska aldrig tillbaka dit jag en gång var, det finns bara en riktning och det är framåt! Jag har inte plats för ursäkter i mitt liv, de är bara ett hinder att övervinna!
//e

2014/04/02

Besegrad

Gissar att det är dags nu, dags att jag börjar lyssna på min stackars kropp. Härmed erkänner jag mig besegrad, här i väntrummet till läkaren på ögonmottagningen, det är här jag bryter ihop, när jag kommer igen får tiden utvisa.

Nu ska jag krypa upp i soffan med mjukisarna på, jaga reda på hjälp för min fot och inte ge mig förrän jag vet på vilket sätt, under vilka former det skall ske.

Nej, jag har inte gett upp jag kommer fortsätta kämpa, men med ett annat fokus. Jag kommer inte låta detta ta ifrån mig allt jag uppnått, det blir bara ännu en av livets omvägar till jag når målet.

//e

2014/04/01

Overklighetskänsla

Ja, det är helt klart en känsla av overklighet som infinner sig när någon frågar mig om träning.
Jag tänker ju oftast på mig själv som den person jag var för över ett år sedan, då när soffan och ostbågarna var mina bästa vänner och vad skulle hon ha att tillföra i ett ämne som träning??

Men såklart uppskattar jag frågorna, att få prata om det som blivit en stor och viktig del av mitt liv, det jag brinner för. Sen har jag ju ingen mer kunskap än hur jag själv gjort och det känns i ärlighetens namn oftast inte tillräcklig. Men det är kanske inte min sak att avgöra?
//e