2014/04/18

Jag kommer tillbaka

"Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka".
Ja, så sjunger han för mig i lurarna den gode Lasse Winnerbäck. Nu är det ju inte riktigt så för mig, jag faller, faller, faller och låter er följa med ner i djupet. Jag skulle aldrig kunna ljuga och bara ge er det bra och fina, den principfasta och "pretto" har även en annan sida och just nu är det den som har övertaget. Själv går jag mest bara och väntar på att jag ska nå botten, att det ska dunsa till så jag kan börja klättra upp igen. För hur illa det än är där nere så är det i alla fall något att stå på, att ta avstamp ifrån. Det här med att falla, att inte hitta något att greppa tag i är ofta ren ångest, men just nu är jag likgiltig.

Jag har inget fokus på här och nu alls, hela min tankekraft går åt till att tänka på "sen", "då" och "när jag blir bra". Sådär så att jag inte ens orkar göra det som är bäst här och nu OCH i framtiden, utan bara det som gör att jag på lättast möjliga sätt tar mig igenom kommande timma, dag, kväll, vecka, helg till den dagen långt där borta i en oviss framtid när jag förhoppningsvis kan återgå till det liv jag börjat skapa åt mig själv, som jag fullkomligen älskade!

Men så kommer ändå känslan där i magen, att jag ju inte behöver må riktigt såhär illa, att jag ju borde kunna lyssna på mina vänner och faktiskt fokusera på det som är bra.

Hade ett samtal med en vän i veckan som stannat kvar i hjärtat på mig, förmodligen för att det träffade mig som ett slag i magen. Det innehöll meningar som: Du kan ju inte ge upp nu, tänk på oss andra som kämpar... Så hur/vad gör du då, för att inte falla helt, för det får du inte! Vem, eller har du någon du kan prata med om det du går igenom nu? Och kanske den viktigaste meningen av dem alla - jag kan inte lämna dig utan att åtminstone ha frågat hur du har det, på riktigt.

Så, det har jag grubblat lite på ett tag och nu ikväll återkommer ständigt frågan till mig själv - räcker det inte nu??

Jag kan ju cykla, inga "svettpass" men jag kommer ju ut hemifrån, får frisk luft och nu när jag slutat med den pupillvidgande medicinen är ju ögat inte riktigt lika ljuskänsligt längre. Så imorgon ska bli en bättre dag, jag ska "logga in" på Lifesum och skriva in allt jag stoppar i mig, ta en cykeltur innan lunch med eller utan barnen, jag ska gå på 120årskalas och ha riktigt roligt och resten av helgen ska jag ägna åt att läka inifrån och ut tillsammans med min familj. Jag orkar inte må dåligt längre nu, så det där med botten - antingen har hålet blivit grundare eller så kanske jag är starkare än förut...

Så jag kommer tillbaka!
//e

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar