2013/07/31

Mina anledningar

Efter att den första veckan i min hälsokamp hade gått skrev jag en av alla miljoner listor jag skrivit i mitt liv - men denna kan vara en av de viktigaste! Den heter kort o gott - anledningar
Ork - vill få mer ork för livet!
Pengar - personförsäkringen blir billigare.
Kläder - kunna hitta kläder som jag vill ha och som sitter bra.
Barnen - vill inte att mina barn ska behöva växa upp med en fet mamma.
Frihet - inte bli begränsad pga min vikt.
Hälsa - må bättre både fysiskt o psykiskt.

Vad är dina anledningar??

//e

2013/07/30

Första steget - var började jag?

Hur gjorde jag då, de första dagarna och veckorna? Vilka förändringar gjorde att jag fick önskat resultat?

1) Jag började med det jag tyckte var enklast, att förändra frukosten. Jag visste ju att de där 4-5 smörgåsarna jag tryckte i mig inte var det nyttigaste valet, om jag nu åt frukost alls. Jag har alltså det senaste halvåret varierat mellan två frukostar. Havregrynsgröt (fiberberikad sådan) med linfrön o hallon, till detta en eller ett par stora muggar kaffe med mjölk som intas med dagens första frukt och minst två stora glas vatten.
Andra varianten av frukost är 2dl lättfil med linfrön och färsk frukt eller bär samt ett kokt ägg. Ja, kaffe o vatten ingår här med :)

2) Jag började gå långpromenader! Jag slet ut ett o annat par skor och barnvagnen, min älskade babyjogger fick nu bekänna färg. Snö, is och kyla - inget hindrade mig!! Detta "räckte" som träning de första tre månaderna, jag blev svettig och tappade lagom mycket i vikt för att hålla motivationen uppe. Att dra runt på två barn i vagn i snö - det är inte bara o bara... Jag gick dessa promenader när minstingen skulle sova och storebror var på förskolan. Jag utmanade även mig själv i att gå fortare o fortare sträckan mellan hemmet o förskolan som jag gick två gånger om dagen tre dagar i veckan. Då tog den i vanliga fall ca 45 min idag går jag den på ca 25 min o gissa vilken av gångerna jag var "sjösvett"??

3) Jag slutade stoppa i mig "skräp"! Jag ville ju må bra och såpass koll har man ju att man vet att ostbågar, chips, kakor o godis inte ger de bästa förutsättningarna för en hälsosam kropp - det fick vara slut nu!

4) Tanken "jag äter vad jag vill till lunch så kan jag äta samma mat som familjen till middag" föddes ganska snart och det har fungerat! Vissa maträtter som min man o barnen väljer att äta förändrar jag lite åt mig o lagar separat för att veta hur mycket jag får i mig som tex köttfärssås, korvstroganoff, panerad fisk o paj.

Lunchen består alltid av sallad som varieras med tonfisk, kyckling, kött eller skaldjur vilket serveras med en klick keso eller kvarg - snabbt, enkelt, lätt ;)

5) Hitta stöd!
Min man valde på en gång att låta det här vara min sak, att inte fråga, tjata eller ens förändra något själv. Jag fick göra på mitt sätt - det har varit både jobbigt och skönt! Mitt största stöd har jag hittat på nätet i min mammagrupp sedan första barnet. Där har jag rapporterat mina resultat på vågen vecka för vecka, fått hurrarop o pepp. De har varit o är ett ovärderligt stöd - tack tjejer! Läste någonstans att man behöver 5 stödjande personer för att klara av att tex gå ner i vikt - jag hade 20!

6) Berätta o vara öppen/ärlig!
Till en början hade jag svårt att berätta om min kamp, ville ju inte bjuda mig själv på ett offentligt misslyckande. Men tänk så mycket enklare det är att bara vara ärlig o berätta som det är, det skapar ju förståelse o minskar oro. Jag har såklart fått både glada o trista kommentarer längs vägen, men ingen har ju behövt tassa runt mig och fundera...

"Även den längsta resa börjar med ett litet steg"

//e

Nu kör vi!

Har ett stort behov av att "berätta min historia" och hoppas att kunna inspirera andra i samma situation som jag själv varit i och befinner mig i just nu.

Så var befinner jag mig då??
Jo jag har 3,5kg kvar att gå ner, inte för att jag är tjock längre utan bara för att det är först då jag kan känna att jag nått i mål, kommit ända fram. Fick idag frågan hur mycket jag gått ner och jag fick fundera och räkna en stund och räknar man från när jag var höggravid så är det ca 60kg. 
Jag tränar 5 dagar i veckan - endast hemma just nu eftersom gymmet där jag bor har stängt "passverksamheten" några veckor under sommaren. 
Jag är hemma och föräldraledig några veckor till, sedan skall barn nr 2 skolas in på förskolan och jag börja jobba igen efter nästan 20 månader hemma. Det är verkligen blandade känslor inför den här hösten!

Välkommen att ta del av min fortsatta kamp för ett hälsosamt liv med nära och kära!


//e

Min vändpunkt

Bilden nedan föreställer mig slutet av sommaren -11. Jag borde i läget som var då varit lycklig, vi (jag och maken) hade en ettårig son och jag var två månader in i nästa graviditet, men med ca 30kg övervikt var det mesta jobbigt. Jag har alltid haft lätt för att både gå upp och ner i vikt så det finns säkert de som fått ögonblicksbilder av mig som inte förstår när jag säger att jag alltid varit eller känt mig tjock. 

Alla dessa kilon jag hade för mycket kom ju inte av sig själva och inte bara över en natt. Jag hade jobbat ganska hårt och länge på att få denna storlek. Senast jag kände mig till freds i min kropp var under hösten -05 och våren -06. Efter det har jag gjort några försök att gå ner i vikt, träna, äta rätt och göra förändringar, men jag hade aldrig riktigt någon inre drivkraft, någon motivation utan gjorde nog det som förväntades av mig. Jag har ofta tänkt på mig själv med skam, att jag tillåtit mig själv att bli så tjock, att DET om något är helt mitt eget fel, att andra ser ner på mig. Det var svårt att göra rätt val kring mat när andra var med. Jag tänkte alltid något liknande det här:
Om jag tar en sallad till lunch kommer andra att tänka - ja inte behöver hon mer än så, men hon äter säkert mer när hon kommer hem, när ingen ser.
Om jag tar något onyttigt kommer andra att tänka - ja det är klart att hon väljer det där, hon borde tänka på vad hon stoppar i sig.
Så det slutade oftast med att jag tog den där salladen och skämdes över att jag inte blev mätt på den som alla andra verkade bli - jag hade ju ingen botten...

Jag gick igenom min andra graviditet utan några större bekymmer, förutom att det även denna gång räknades som en riskförlossning pga min övervikt som i slutet av graviditeten var drygt 50kg. Jag tänkte under graviditeten, precis som förra gången: När bebisen är ute ska jag börja äta rätt, träna och leva ett sunt liv.
Haha, nä så blev det ju inte! Inte den här gången heller. 
Jag hade ju fullt upp, tyckte jag, med två barn hemma, ett hem att sköta om och att släpa runt på alla kilon. Min familj, min hälsa och allt roligt man skulle kunna göra hade jag inte ork till. Vi köpte hus under den här perioden och flyttade till en ny ort och någonstans inom mej tänkte jag att NU, nu skulle jag börja mitt nya liv. Haha, det blev inte så nu heller - det är ju inget som bara händer...

Jag blev om möjligt ännu tröttare. Jag hade nu båda barnen hemma på heltid då sonen inte fick dagisplats förrän tre månader efter flytten. Det slet hårt på mig som var van att kunna vila på dagarna i ganska stor omfattning. Jag hade bilen hemma och skulle nog om situationen varit annorlunda använt den mycket mer än jag gjorde. Sonen var inne i sin hittills värsta trots-uttrycka sin egen vilja-period vilket innebar att det enklaste sättet för mig att få med mig honom dit vi skulle (bort eller hem) var att ha vagnen för den kunde jag ju ta med mig ända fram/in istället för att behöva bära två barn till en bil på någon parkering...
Så hände det, en till synes helt vanlig dag, jag bröt ihop!

Vi hade varit på öppna förskolan och gått de 3km hem i snö och halka. Båda barnen var hungriga och trötta, så även jag. Allt var förmodligen som det brukar vara, men något inom mig brast. Jag orkade inte mer, jag landade i en hög på hallgolvet och grät, grät för att jag insåg vad jag gjorde mot mina barn. Att min brist på ork (iallafall till största del) och dess påföljande konflikter berodde på att jag var fet, inte på att mina barn var så mycket jobbigare än andra barn. 

Så jag gav barnen lunch, lade barnen och letade fram badrumsvågen i någon flyttkartong i garaget, 102,6kg visade den och jag ville bara bryta ihop igen. Jag hade förvisso gått ner nästan alla graviditetskilon men resten verkade vilja stanna och mitt bmi räknades som sjuklig fetma. Så satte jag mig vid datorn och loggade in på viktväktarna. Man får tycka vad man vill om metoder för viktminskning, men det här hade jag provat förut, det hade fungerat (även om jag aldrig "gått i mål") och just nu var det inget nytt jag behövde utan jag behövde bara få köra igång!

Detta var måndagen den 10 december och två veckor senare på självaste julafton hade jag nått mitt första mål - att inte längre väga tresiffrigt!

Min motivation ligger i att jag vill ge mina barn allt, jag vill inte att de skall behöva växa upp med en mamma som på grund av fetma inte orkar med dem, att leka o busa. Jag vill ge mina barn hälsosamma vanor, att de hemifrån ska se att motion och träning är en del av vardagen, att man kan nå sina mål bara man jobbar för det, att inget är omöjligt!

//e