2014/07/18

Att drabbas av livet

Så sitter jag här vid mitt köksbord, halvvägs genom frukosten som jag intar med fb som sällskap när livet drabbar mig. Tårar av glädje blandas med tårar av sorg och saknad.

Sörjer min oförmåga att behålla mina vänner nära, att tid, avstånd och blyghet är så stora hinder för mig. Att därför inte kunna lyfta telefonen och säga till de människor jag bryr mig om, kanske tom älskar "jag finns här, vad du än går igenom".
Att ta del av andras liv på avstånd kan säkert ses som bekvämt, ett klick på "gilla" eller en kommentarskram. Att bara få se de nyfödda på bild, men inte få snosa dem på riktigt.
Nej, det är inte så jag önskar leva mitt liv, egentligen, det är så långt ifrån liv...

Så drabbad av livet är jag ändå nu att jag inte orkar mer än såhär.
Att levern beter sig konstigt, att foten aldrig blir bra, att kilona jag kämpat så för att gå ner nu ett efter ett i hög takt kommer tillbaka, detta är nog. Jag önskar jag hade mer att ge, men min familj får det lilla jag har just nu.

Mötte en vän av en slump på stan för någon vecka sedan som frågade hur jag mår, ni vet sådär på riktigt, så som människor gör som ser igenom muren. Jag svarade så ärligt jag kunde där på restaurangen, bland allt folk. Det är sådär, inte bra men inte skit heller, jag håller ihop... Sen kom det "Elin, du är värd så mycket mer!"

Så när ledigheterna är över, när min älskade höst kommer, då ska jag ta mig tiden att klura ut vad det är jag behöver för att sedan kunna gå ut i den riktiga världen och låta den drabba mig och veta att jag står pall.
//e